»Låt oss inte skiljas som ovänner», fortfor Jim Blasco i samma muntra ton. »Jag tycker riktigt bra om er… eller kanske rättare tycker synd om er. Jag skulle så gärna ha hjälpt er i den här saken, om jag inte visste, att ni av födsel och ohejdad vana är en fördömd skurk, som inte alls passar på den post, som anförtrotts åt er. Jag vet, att ni fikar efter den där kartan för att lägga beslag på Galne Johns gruva för egen räkning. Men lita på mig… ni kommer aldrig att få se röken av det där guldet. Jim Blasco från Texas brukar hålla ord, och även om han aldrig gjort det förr i hela sitt liv, så kommer han att göra det nu.»
Polislöjtnanten gjorde en rörelse för att kasta om sin häst och rida därifrån, men Jim Blasco hejdade honom genom att höja sin revolver, vars mynning blänkte i skenet från stjärnorna.
»Nej, stopp ett slag», fortfor Jim, »ännu har jag inte givit er lov att rida er väg. Lydnad är en dygd för varje soldat. Stanna ni här en stund och hör på, vad jag har att säga er.»
Han gjorde ett kort uppehåll och såg med bistert gäckande min på sin slagne motståndare, som knöt händerna i vanmäktigt raseri, men ej vågade säga ett ord.
»Ser ni, jag är en vän av rättvisa», fortfor Jim Blasco, »och när det inte finns någon annan domare tillstädes, så får jag överta den rollen. Jag skall vara både domare och jury på samma gång.»
Pablo Estella vidgade ögonen och såg helt förfärad ut.
»Ja, jag har ju sagt, att jag inte skall göra er något illa. Ni skall snart få rida härifrån, fast ni egentligen borde ha varit hängd för länge sedan. Men innan ni ger er i väg, skall ni lida ert straff, det har jag satt mig i sinnet, Ni skall höra på ett litet föredrag, som
