Sida:Upp med händerna 1945.djvu/112

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

108

att han fick tillbaka sina egna revolvrar. Därefter bakband han händerna på polislöjtnanten, stoppade sin halsduk i munnen på honom och skakade sedan liv i honom.

»God morgon, min bäste löjtnant», sade Jim Blasco. »Det var katten, vad ni är sömnig i kväll. Men det kan inte hjälpas. Stig nu vackert upp, så skall jag hjälpa er upp på hästen. Om ni lyder snällt, så skall jag inte göra er något ont… men man kan aldrig vara nog försiktig, som ni vet, och ni måste följa med mig ett litet stycke till.»

Fången stirrade förskräckt på honom, men lydde sedan utan vidare. Jim Blasco lyfte honom upp på hästen och steg sedan själv i sadeln.

»Så där ja, nu rida vi vidare», fortfor han i glad och munter ton. »Se inte så ledsen ut, min kära löjtnant. Det kunde ha gått värre. Själv har jag varit med om mycket svårare situationer.»

Han fann snart vägen, som Pedro Imanez talat om. Den var vida bekvämare, och de kommo hastigt framåt. Jim Blasco märkte, att den gick i en båge och utan tvivel skulle leda fortare fram till bergen vid floden än den andra.

Så fort han gjort denna iakttagelse, var han ej längre angelägen att ha med sig sin fånge. Han tvingade honom därför att stanna och befriade honom från halsduken. Därefter lösgjorde han även hans händer.

»Här skiljas våra vägar, min käre Estella», sade han därpå. »Jag är ledsen, att jag måste avstå från ert sällskap, men era tappra gendarmer äro säkert oroliga för er skull. Ni måste rida tillbaka och lugna dem. Innan ni går, vill jag emellertid tacka er så hjärtligt för en angenäm dag. Jag har inte haft så trevlig på länge.

Pablo Estella svarade ingenting. Nu först insåg han, hur grundligt han blivit lurad.