Sida:Upp med händerna 1945.djvu/120

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

116

rakt i gapet på Salandra», svarade Bill. »Jag skulle rida upp på höjderna och speja ut över vägarna fram till vadstället, innan jag vågade mig så långt. Nu har Salandra förmodligen styrt om, att det finns så tydliga spår efter honom, att det måste se ut, som om han begivit sig över på andra sidan floden. Men jag tror inte, att Jim låter lura sig. Tydliga spår skall man akta sig för… det sågo vi, när vi förra gången råkade möta Salandra. Jag skulle bli mycket förvånad, om Jim inte tagit lärdom av den läxan. Hur nära var det inte, att vi råkat rätt i gapet på dem? Men Salandra bedrar sig grundligt, om han tror, att man kan lura sådana karlar som mig och Jim Blasco två gånger på samma sätt. Du skall få se, att jag får rätt… Jim är inte den, som så lätt går i fällan!»

»Men hur skola vi kunna klara oss härifrån? Den här gången kommer nog Salandra att se upp bättre.»

»Tacka för det… han vore en jubelåsna annars. Jag vet sannerligen inte själv, hur vi skola komma ur den här knipan. Man får väl se, vad Jim kommer att göra… utan hans hjälp stå vi oss slätt. Huvudsaken för oss är att vinna tid. Jag skall göra, vad jag kan i den vägen, när jag kommer till tals med Salandra.»

De fingo emellertid ej träffa banditanföraren vidare den dagen. Denne tog ingen notis om dem. När han utdelat de sista befallningarna för dagen, lade han sig vid en av lägereldarna och rullade in sig i en filt.

Hans män hade däremot ej så bråttom att gå till vila. De hade blivit avbrutna mitt under måltiden inne bland bergen på andra sidan floden och hade sedan dess ej fått det minsta till livs. Deras första bestyr var därför att tillfredsställa sin skrikande mage.

Doften från stekarna, som vändes över elden, nådde fram till de båda fångarna och kommo även dem att känna sig hungriga.