synd att säga», sade Bill till sin kamrat, när de blivit lämnade för sig själva. »När lägret är i ordning och eldarna tända, så skall du få se, att han skickar ut folk som skall ligga på lur vid vadstället.»
»Tror du, att Estella kommer tillbaka då?» frågade Willy.
Styrman Bill gjorde en föraktfull åtbörd.
»Bah, gendarmerna akta sig nog, tänker jag. Nej, men han väntar på Jim Blasco.»
»Men Jim blev ju tillfångatagen av gendarmerna. Vi sågo ju själva, hur…»
»Javisst», avbröt honom Bill. »Men tror du inte, att en sådan karl som Jim Blasco kan reda sig mot den stymparen Estella och en skock mexikanska gendarmer?»
»Men kartan?»
»Var lugn, min gosse! När Jim bad mig att få kartan, så visste han redan, hur han skulle bära sig åt för att rädda den, det är jag säker på. Du skall få se, att vi få höra av honom, innan vi veta ordet av.»
»Men om nu Salandras folk ligger på lur vid vadstället», invände Willy oroligt, »så…»
»Så kunna vi vara säkra på, att Jim inte tar den vägen», ifyllde styrman Bill skrattande. »Nej, han är slugare än så, det har jag sett. Jag behöver bara tänka på, hur jag själv skulle handla i ett sådant fall.»
»Hur skulle du bära dig åt?» frågade Willy intresserad.
Styrman Bills trygga lugn gjorde honom lättare om hjärtat. De gångna dagarnas spännande händelser hade helt naturligt tagit på hans nerver. Han var ej van vid ett sådant liv. Men hans beskyddares tvärsäkra tillförsikt kom honom att rycka upp sig och se allt i en ljusare dager.
»Naturligtvis skulle jag akta mig för att vandra
