Hoppa till innehållet

Sida:Upp med händerna 1945.djvu/126

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

122

mig ert ord på att ställa er på min sida, är ni fri från och med detta ögonblick.»

»Willy också?» frågade Bill.

»Med honom är det en helt annan sak», svarade Salandra. »Jag behöver honom naturligtvis en tid framåt, men jag lovar, att inte ett hår skall krökas på hans huvud. Det är mig likgiltigt, vad det blir av honom, bara jag fått tag i guldgruvan.»

»För att få tag i den, måste ni först tala ett par ord med Jim Blasco från Texas», anmärkte styrman Bill »Och han är inte så god att tas med, det vet ni nog.»

»Om jag har er på min sida, möter det ingen svårighet», förklarade Salandra, »Han kommer naturligtvis genast att söka upp er, och då…»

»Aha, nu begriper jag. För att skona mitt liv skulle jag förråda en vän, en man, som sätter sitt liv på spel för att hjälpa mig. Och det föreslår ni mig i samma stund, som ni säger, att styrman Bill är en karl att lita på.»

»Ni förråder honom inte», sade banditanföraren ivrigt. »Jag vill honom intet ont… jag vill bara ha kartan. Och när jag tänker rätt på saken, så är jag viss om, att mr Foster, här med nöje avstår från sin gruva för att rädda sin väns liv. Är det inte så?» frågade han vänd mot Willy.

»Ja», svarade denne, naturligtvis skall…»

»Tyst, pojke», avbröt honom styrman Bill förargad. »Kom ihåg, att jag inte gör någonting till hälften. Jag tar inte emot det offret!»

»Nåväl», utbrast Salandra i bister ton och sprang upp. »Ni skall själv få välja.»

Han drog upp sin revolver och höjde den.

»Jag vet, att ni är en modig man, styrman Bill, fortfor han, »jag skall nog få er att mjukna. Tror ni er hjälpa er skyddsling med er halsstarrighet, så tar