Sida:Upp med händerna 1945.djvu/125

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
121

»Det betvivlar jag inte alls», sade Bill med belåten min.

»Nåja», återtog banditanföraren, »nu kunde jag ju slå mig till ro ach vänta på nästa gång, han uppenbarar sig. Så länge jag har er i mitt våld, så kan jag vara tämligen säker på, att han inte ger sig någon ro, förrän han gjort ett försök att befria er.»

»Inte illa uträknat», sade Bill och nickade.

»Det går emellertid inte för sig att vänta, fortfor Salandra. »Jag…»

»Jag vet det», avbröt honom styrman Bill. »Det har jag redan fått klart för mig, så ni behöver inte säga det. Ni måste ha någonting att leva av, och för den skull måste ni då och då göra en tur till skogen där borta för att jaga. Ni måste ha ammunition, och det är ännu viktigare. För den skull måste ni fortfara med stråtröveriet en tid, medan ni väntar. Allt det där är ganska svårt, om ni samtidigt skall ha två fångar att bevaka och har en sådan karl att göra med som Jim Blasco från Texas. Vidare måste ni ta hänsyn till gendarmerna, som visserligen inte äro så farliga, men de kunna bli besvärliga nog, om de komme över er vid ett tillfälle, då ammunitionen tryter.»

»Alldeles riktigt», medgav Salandra. »Och därför…»

»Helt annat vore det», avbröt honom styrman Bill, »om ni kunde få tag i den där guldgruvan i en hast. Alltid kunde ni komma över så pass mycket guld, att ni kunde köpa er ammunition för åtskillig tid framåt. Och sedan veta vi ju era planer, Jag hade det nöjet att höra på, när ni utvecklade dem för min vän Jim.»

»Så är det», sade Salandra, »Jag kan helt enkelt inte vänta. Jag måste bli färdig med ens, och därför är det, som jag säger åt er, att ni har att välja. Om ni ger