jag bara slipper», fortfor mannen. »Var och en skall komma helskinnad härifrån, såvida man inte bråkar. Det kan nog hända, att en och annan i detta lysande sällskap inte är förtjänt av så mycken hänsyn, men det är inte min sak, att hänga bovar. Ja, försök inte ta ned händerna där borta», röt han till. »Jag menade, vad jag sade.»
Den tilltalade, en av musikanterna, som av trötthet låtit armarna sjunka en smula, sträckte dem åter i vädret med förtvivlad fart.
»Det enda jag begär», fortfor mannen med revolvrarna, »är, att få titta på innehållet i era fickor och börsar en smula… ja, även damernas, Jag ville bara titta ett slag, och jag skall hålla mitt löfte… var och en skall få behålla sitt… lägg märke till det sista ordet: sitt!»
Hans skarpa blick riktades i tur och ordning mot var och en, sedan han uttalat de sista orden, och en aning av ett leende flög över hans hårda drag, ty det syntes blott alltför tydligt på några av sällskapet, att de inte voro fullt så säkra på, att deras tillhörigheter skulle bli räknade som deras rättmätiga egendom.
»Willy», forftor han, utan att vända bort blicken från de människor, han bevakade, »till verket!»
Ynglingen var tydligen noggrant instruerad på förhand, ty han visste genast vad han hade att göra. En och en lät han människorna stiga fram mitt på golvet och plocka fram sina tillhörigheter på ett bord, medan han bevakade varje rörelse med höjd revolver. Sedan fick han — eller hon, ty »damerna» behandlades på precis samma sätt — åter sträcka upp händerna, medan han undersökte, om de hade något gömt under kläderna.
När detta var gjort, och han kastat en blick på till-
