XIV. Jim Blasco från Texas.
Styrman Bill stod med repet om halsen.
Snaran låg ännu helt löst, men han gjorde ej minsta rörelse för att befria sig. Han hade funnit sig i sitt öde. Med frånvarande blick såg han utåt rymden. Det var, som om han redan lämnat denna världen.
Repet hade lagts på en tjock gren högt över hans huvud. Två starka karlar stodo och höllo i den andra ändan, färdiga att draga till, när Salandra gav en vink därom.
Bandithövdingen närmade sig långsamt. Det var, som om han tvekade i sista ögonblicket, då han såg sitt offers upphöjda lugn. Ännu hade han inte begått den hemska ogärningen, ännu fanns det tid att göra en ändring.
Bredbent och med korslagda armar ställde han sig framför sitt offer och såg skarpt på honom. Men fången tycktes ej ens lägga märke till honom.
»Styrman Bill», sade Salandra nästan högtidligt, »ännu har du tid att välja. Ett ord, och ditt liv är räddad.»
Styrman Bill svarade ej, såg ej ens på honom.
»Jag frågar dig nu för sista gången», fortfor banditen, mot sin vilja imponerad av sitt offers orubbliga lugn, »Ja eller nej!»
»Nej», svarade styrman Bill med fast röst, utan att se på honom.
»Har du någon sista önskan, så säg den, innan det blir för sent.»
