Sida:Upp med händerna 1945.djvu/132

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

128

Styrman Bill svarade ej.

Han stod där bredbent och säker, som alltid, och väntade lugnt på, vad som komma skulle. Ända in i det sista hade han hoppats på, att något skulle inträffa — Jim Blasco från Texas var ju ej långt borta — men nu, då allt hopp var ute, fann han sig undergivet i sitt öde.

»Nåväl då», sade banditanföraren med en viss darrning i rösten, »du har själv valt. Jag ger dig två minuter till, sedan är det slut.»

Till och med denne förhärdade brottsling hade alltså en smula känsla i bröstet. Han hade många människors liv på sitt samvete. Men inför denne överlägsne man ryggade han tillbaka för ogärningen.

Men nu blev styrman Bill otålig.

»Vad skall det här tjäna till?» utbrast han i vredgad ton. »Gör ett slut på saken, och stå inte här och svamla. Du har också valt ditt öde, din svarta skurk. Du har givit mig två minuter… Nåväl, jag skall begagna dem till att säga dig ett sanningens ord från en man, som ej längre tillhör denna världen. Minns att —»

Längre kom han ej, ty i detta ögonblick smattrade en hel gevärssalva nerifrån floden, åt vadstället till. Därefter följde det ena skottet på det andra — tydligen pågick en förbittrad strid där borta.

»Bind honom så länge», ropade Salandra, »Fyra man stanna kvar och bevaka fångarna. Alla andra följa mig.»

Styrman Bill tog sig om halsen och vacklade en smula, då två av männen togo hand om honom och bundo hans händer bakpå ryggen. Han var en man med nerver av stål, men de sista timmarnas spänning hade varit för mycket till och med för honom.

Även Willy blev nu bunden. Fyra män stannade