136
ningen, att vi ha fortsatt till Vuarico. Dit måste vi ju i alla fall återvända förr eller senare.»
»Varför det?» frågade Jim förvånad. »Det blir ju bara att förstöra en dyrbar tid. Skola vi inte fullfölja den ursprungliga planen?»
»Om vi hade något att leva av, ja, svarade Bill. »Men det ha vi inte, och inte våga vi oss över floden en gång till för att jaga. Dessutom är det skralt med ammunitionen. Allt det där måste vi skaffa oss i Vuarico. Jag har ännu en smula pengar i behåll.»
»Det behövs inte», inföll Willy. »Jag har pengar på banken där.»
»Utmärkt… Om jag hade vetat det, så skulle jag ha röstat för, att vi återvänt till Vuarico med detsamma, när vi lyckades klara oss första gången», sade Bill. »Jag känner några präktiga karlar, som vi nog kunna övertala att följa med.»
»Men är det inte för riskabelt», undrade Jim. »Man skall inte inleda någon i frestelse, och när vi få tag i gruvan…»
»Så behöva vi inte tala om det», ifyllde Bill. »Vi kunna vara lika sluga som Galne John… mr Foster, menar jag. Den där saken skall Jag nog sköta om, lita på det.»
»Ja, du kan ha rätt», medgav Jim, »det är i alla fall lättare än att leka kurra gömma på det här sättet. Ha vi några rediga karlar med oss, så skall det gå som en dans att hålla Salandra stången.»
»Det vore väl dåligt annars», sade Bill och steg till häst.
»Men vore det inte bäst att rida direkt till Vuarico genast?» frågade Willy. »Om vi skynda oss…»
»Det är långt dit», avbröt honom Bill. »Vi ha varit med om mycket de här dagarna, och vi få inte över-
