skatta våra krafter. Om jag inte misstar mig, så har Jim inte sovit en blund i natt.»
»Nej, det stämmer nog», sade denne leende och kastade sig med ett raskt språng i sadeln. »Jag har varit i farten i ett sträck, sedan vi sågo varandra sist. Och jag har haft rätt trevligt… utom de sista timmarna. Det var en ohygglig spänning… Men vi få resonera om den saken sedan, när vi kommit i säkerhet.»
De satte av i galopp och slogo in på samma väg, som de följde dagen förut, när de måste fly för Salandra och hans band. Efter ett par timmar närmade de sig den plats, där Bill gjorde sin stora kupp.
»Så där ja», sade styrman Bill och saktade farten, »nu vika vi av åt sidan. Vi hålla oss på de flata berghällarna, så blir det inga spår.»
»Men vi skulle ju lämnat spår efter oss förut», utbrast Willy, som ända tills nu glömt bort denna sak.
»Det är redan gjort», svarade Bill. »Jag råkade tappa min tobakspung… det räcker.»
»Är du säker på, att han låter lura sig av det?» frågade Jim.
»Jag hoppas det. Man avstår inte gärna från sin tobakspung, och om jag velat lämna efter mig tydliga spår, så hade jag ju lika gärna tagit något annat. Därför valde jag just den.»
»Sannerligen», utbrast Jim, »det är ett sant nöje att vara tillsammans med dig, Bill. Jag känner bara en till i hela världen, som går upp emot dig i slughet och finurlighet.»
»Hm, vem skulle det vara?»
»Han rider här». svarade Jim skrattande, »och heter Jim Blasco från Texas.»
»Instämmes», medgav Bill leende. »För resten gör det inte så mycket, vad Salandra tror», tillade han, »huvudsaken är, att han inte vet, var vi finnas. Han
