Hoppa till innehållet

Sida:Upp med händerna 1945.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
139

ha suttit tyst en stund, »så skulle jag bra gärna vilja veta, hur du burit dig åt, först när du klarade dig från den där boven Estella, och sedan, när du hjälpte mig ur klämman.»

»Jag tänkte just börja, svarade Jim Blasco. »Jag kan nog tänka mig, att ni äro nyfikna… det skulle jag själv vara, och därför är det väl bäst, att jag drar alltsammans så gott först som sist. Det ser onekligen en smula underligt ut, och ändå är det så enkelt alltihop.»

Han berättade nu om sitt äventyr bland gendarmerna, och både Willy och styrman Bill skrattade gott åt den stackars polislöjtnanten som icke kunde lära sig spela poker.

»Sedan fick jag naturligtvis mera bråttom», fortfor Jim. »Jag red tillbaka samma väg och kom till den plats, där jag blev tillfångatagen. Det var tur, att himlen var molnfri, annars hade jag naturligtvis inte kommit någon vart. Jag skulle gärna ha velat beställa litet månsken också, men jag är en förnöjsam natur, och därför höll jag till godo med stjärnorna.»

»Nåväl, jag red över dalgången, och när jag kommit upp på åsen, steg jag ur sadeln, band min häst och satte mig på en sten för att fundera.»

»Det var nog inte värt att fortsätta längre», tänkte jag. »Jag kan slå mig i backen på, att Salandra ligger på lur någonstans och väntar på mig. Vid det här laget vet han, att det är jag, som har hand om kartan, och därför har han nog inte vänt tillbaka över floden.»

»Alldeles riktigt», inföll Bill. »Det var just, vad han gjorde, och jag trodde också, att du skulle resonera på det viset. Jag sade det också till Willy i går. Jag behövde bara sätta mig in i, vad jag själv skulle ha gjort i en liknande belägenhet, för att gissa mig till, hur du skulle göra.»