138
måste kunna se rätt igenom berget här för att kunna leta reda på oss.»
»Men då var det ju synd, att du skulle offra din tobakspung», inföll Willy.
»Åhnej, inte om det går, som jag hoppas. Då sätter han full fart ända till Vuarico eller åtminstone ett bra stycket åt det hållet. På det sättet få vi en smula andrum och kunna få vila oss litet.»
»Ja, det skall bli skönt», medgav Jim, »nu börjar jag verkligen känna mig en smula trött, det måste erkännas.»
»Vi äro strax framme», återtog Bill. »Vi skola in genom passet där framme. På andra sidan finns en skyddad vrå. Även om Salandra skulle komma tätt efter oss, kan jag ensam försvara ingången till passet.»
»Men sedan?» frågade Jim.
»Vi behöva bara försvara oss till mörkrets inbrott», svarade Bill lugnt. »Sedan skall jag nog lura honom. Det finns så många vägar på andra sidan. Men jag tror inte, att vi behöva vara oroliga för, att han kommer. Det skulle ske ett underverk i så fall, och sådana ha vi haft nog av i dag, tycker jag.»
De voro nu framme vid det trånga passet, som ej var bredare än, att en ryttare i taget kunde ta sig igenom. På andra sidan fanns en öppen plats omgiven av höga bergväggar. Marken var övertäckt med ett tjockt lager av mjuk sand.
»Bravo, Bill», utbrast Jim Blasco och steg ur sadeln. »Bättre kunde man inte önska sig. Här skall det bli skönt att få sträcka ut sig.»
Han tjudrade sim häst vid en klippa och kastade sig därefter raklång ned i den mjuka sanden.
De andra stego också av och satte sig bredvid honom i sanden.
»Om du inte är alltför sömnig», sade Bill efter att
