att han begivit sig uppåt floden. Klipporna verkade mera hopgyttrade och sönderskurna åt det hållet.
’All right, det gäller alltså att börja klättra igen’, sade jag till mig själv, ’och om man skall klättra, så är en häst bara till besvär. Den kan Estella gärna få tillbaka.’
Sagt och gjort, jag lösgjorde hästen och gav honom en klatsch, så att han rusade i väg på egen hand åt skogen till. Hoppas, att han kom fram ordentligt.
Själv klättrade jag, allt vad tygen höllo, och när jag kommit tillräckligt högt, så fick jag lön för mödan…»
»Aha», utbrast Bill, »eldarna… du fick syn på eldskenet. Det borde jag ha kunnat tänka mig!»
»Det var tur, att Salandra inte tänkt på det», återtog Jim Blasco. »Men han var väl säker på, att bergväggarna skulle skydda honom tillräckligt. Han glömde, att en eld lyser uppåt också, och att man kan se ett svagt skimmer på himlen ovanför, om luften är aldrig så litet fuktig.
Nu visste jag alltså, var jag hade min man. Så blev det till att klättra igen. Jag har aldrig klättrat så mycket i hela mitt liv som i natt. Jag skulle kunna ta plats som människoapa på ett bättre menageri.
Det tog lång tid, som ni kan förstå. Jag måste ju vara försiktig och göra så litet buller som möjligt. Vartenda ögonblick var jag på min vakt.
Nåväl, allting gick väl i lås, och jag kunde följa styrman Bills metod och titta min vän banditgeneralen i ryggen. Det gjorde jag bokstavligen, för jag fick genast syn på honom, där han låg inrullad i filten och med ryggen vänd mot mig.
’Du har det bra du, din rackare’, tänkte jag, ’som får sova ut i lugn och ro. Nåja, jag hoppas, att du får röra dig dess mer i morgon.’
