142
För mig var det naturligtvis ingen tanke på vila. Jag måste undersöka omgivningarna och göra upp en plan. Alltså vandrade jag omkring och lodade. Hur katten skulle jag bära mig åt?
Det såg inte vidare ljust ut, men det finns någonting här i världen, som kallas för tur. En människa, som inte är född med en tur, som hon kan lita på… ja, den bör gå hem och lägga sig och ta något gammalt på sig.
Vad mig beträffar, så har jag inte kunnat klaga i den vägen. Jag skulle ha trillat av pinn för längesen, om jag inte haft tur, och om jag inte litat på den. Det gjorde jag nu också, och så… hux flux var turen framme! Jag steg miste i mörkret och ramlade huvudstupa nedför en brant bergvägg.»
»Hm, skall det kallas för tur?» mumlade styrman Bill.
»Visst katten var det tur», svarade Jim Blasco. »För det första var det tur, att jag inte slog ihjäl mig… Jag kände mig bara en smula groggy under några minuter, men så var det över.»
»Och för det andra?»
»För det andra, så hade jag ramlat ned just i det där hålet, som vi klarade oss igenom i dag.»
»Aha», utbrast styrman Bill» Ja, det kan man då sannerligen kalla tur.»
»Just då tyckte jag inte precis det», fortfor Jim. »Men jag kom snart på andra tankar. Jag hittade den där rämnan fram till lägret.
’Nej’, tänkte jag, ’nu är det färdigt, bara det går att klättra upp ur det här hålet.’
Jag vände genast tillbaka och försökte. Ni må inte tro, att det gick att komma upp med ens. Jag kom ett stycke, och så ramlade jag ner igen, klättrade nästa gång litet högre och måste återigen släppa taget. Så
