gick det åtskilliga timmar. Det var liksom att kasta boll med sig själv.
När jag äntligen klarat den skivan, var jag så skicklig i den konsten, att jag skulle kunna försörja mig i hela mitt återstående liv med att visa mig på cirkus… om jag bara kunde ta med mig det där hålet också.»
»Ja, det måste erkännas», instämde Willy. »Det såg väldigt underligt ut.»
»Du kilade uppför bergväggen som en fluga på en fönsterruta», sade Bill.
»När jag så äntligen kände mig säker på min sak, satte jag mig att fundera igen. Hur skulle jag nu bära mig åt?
Ett slag funderade jag på en kupp under natten. Man kunde försöka smyga sig fram och överrumpla vakterna. Men det är klart, att det var en alltför vansinnig idé, Även om det lyckats, så skulle jag behövt åtskilliga timmar på mig att lära er konsten att komma upp ur klyftan.
Nej, jag måste vänta, tills det blev dager, se tiden an.
Lyckligtvis dröjde det inte så länge, förrän morgonen började bryta in. Då såg jag Salandra stiga upp och ta med sig några karlar och så de tre hästarna.
’Vad skall det nu bli av?’ tänkte jag. ’Det är bäst att titta efter.’
Jag kilade nedåt stranden och lade mig på utkik på en höjd.
Mörkt var det ännu, men jag var van vid nattmörkret vid det här laget och såg alltsammans tydligt. Jag såg, hur de tre banditerna redo över vadstället med var sin handhäst och sedan komma tillbaka. Jag såg och hörde, när Salandra skickade dem till lägret igen, medan han själv stannade kvar och talade med de fyra karlar, som legat på lur efter mig.
