Nå, nu hade jag hoppats, att de skulle skjuta. Därigenom skulle naturligtvis hela lägret ha kommit på benen. Högst ett par man hade lämnats kvar att bevaka er.
När de så sprungo omkring och letade, så skulle jag krypa fram ur mitt hål och gnola den gamla refrängen ni vet: ’Upp med händerna’, och så vidare…
Nåja, jag såg, att jag hade bitit mig i tummen den gången. De sköto inte, och då var det förkylt. Därför tyckte jag, att det kunde vara onödigt att krypa ned i mitt hål. Det går lika bra att gömma sig, om man är på rörlig fot.
Ännu en gång höll jag mig till din metod, Bill. Medan de sprungo omkring och snokade överallt, så höll jag mig hela tiden bakom dem och hade ganska roligt en stund.
Nåväl, så blev det slut med det lilla roliga. Salandra tröttnade till sist och drog i väg med hela raden av spanska svordomar igen, medan han lunkade tillbaka ned till vadstället.
Jag skulle gått ha kunnat knäppa såväl honom som alla de andra just då, och jag skulle inte ha tvekat ett ögonblick, om jag vetat, vad som sedan skulle hända. Men jag tänkte på den ömhjärtade styrman Bill, som inte vill någon syndares död. Och därför fick det vara tillsvidare.
Tänk om vi hade knäppt hela högen, den där gången när vi hade Salandra och hans folk i vårt våld. Då hade vi sluppit undan en hel del obehag.»
»Nåja», sade styrman Bill lugnt, »det må vara hänt. Men man skall inte ta en människas liv, om man inte är absolut tvungen.»
»En människas, ja», återtog Jim Blasco. »Men kan
10 — Upp med händerna!
