146
man kalla de där odjuren för människor. Skadedjur skjuter man, och därmed basta. Det är min filosofi.»
»Nå, vi skola inte disputera om den saken nu. Det får vara till en annan gång.»
»Jag brydde mig alltså inte om att skjuta, fast det skulle ha varit ett sant nöje att få förpassa de där skurkarna ur världen. Jag lade mig på lur och hörde på, hur Salandra med låg röst gav order åt karlarna att ligga kvar och hålla utkik. Han såg ganska bister ut, när han gick tillbaka till lägret, och jag blev inte så litet orolig.
Det är klart, att jag genast kilade tillbaka till en lämplig utkikspost, där jag kunde se och höra allting nere i lägret. När jag kom dit, var samtalet mellan er och Salandra redan i full gång.
Jag hörde inte tydligt vartenda ord, men det, jag kunde uppfatta, var alldeles tillräckligt. Och jag kan försäkra, att om någonsin Jim Blasco från Texas varit på vippen att explodera av pur ilska, så var det nu. Jag kan tacka min vanlig tur för, att jag kunde styra mig så pass, att jag inte sköt karlen på fläcken. Men träffar jag honom en gång till, så sanna mina ord, så sant jag heter Jim, skall jag jaga en kula genom skallen på honom, fast det är synd på krutet.
Nåja, det där hör nu inte hit. Jag lyssnade till samtalet och fick reda på, att vi hade tre timmar på oss.
’Skönt’, tänkte jag, ’tre timmar äro ju ändå något. På den tiden kan det komma att hända mycket.’ Och så funderade jag ut min plan.
Ni kunna vara så tämligen lugna för, att jag tog saken grundligt. Här gällde det att ta vara på minuterna och förbereda varje steg.
Well, jag strövade omkring i omgivningarna och tog reda på möjligheterna. Jag hittade den där lilla dungen
