XVI. Dödspasset.
Det var framemot middagstiden följande dag.
Tidigt på morgonen hade Willy och hans båda vänner stigit till häst för att söka sig fram till Vuarico. De vågade naturligtvis ej återvända samma väg, de kommit, utan måste som förut hålla sig uppe på höjderna för att om möjligt få syn på Salandra och hans band. Först när de fått ögonen på honom, kunde de våga sig ned på någon av de vägar, som ledde ned till kusten.
Hela sex timmar hade de nu ridit utan att ha fått någonting annat till livs än vatten från en källa, som de råkat på under vägen. Men ännu hade de inte fått syn på Salandra, fast de hållit noggrann utkik över den väg, de antogo, att han måste ha följt.
Solen brände hett, och särskilt Willy började känna sig ganska medtagen.
»Vet du vad?» sade Jim Blasco plötsligt till styrman Bill. »Om vi skulle ta och rida tillbaka och försöka komma över floden igen. Det är ju den bekvämaste vägen till Vuarico, och du sade ju själv, att Salandra inte gärna uppehåller sig där annat än i nödfall.»
»Jag har nog tänkt på det», svarade styrman Bill, »men jag anser det för riskabelt.»
»Men du sade ju i går, att du var säker på, att Salandra följt efter oss och fortsatt nedåt Vuarico.»
»Ja, det stämmer nog», svarade Bill, »och det tror jag fortfarande. Förr eller senare få vi nog syn på honom. Vi måste ha tålamod.»
