Sida:Upp med händerna 1945.djvu/154

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

150

»Tålamod», utbrast Jim otåligt. »När vi kunna rida över vadstället och vara i Vuarico innan kvällen. Vad skulle det vara för risk?»

»Du glömmer vår vän Pablo Estella. Vi ha en räkning ouppgjord med honom också. Om han finns kvar på vägen, komma vi nog inte till Vuarico i natt, det kan du vara lugn för.»

»Bah, den stymparen», sade Jim Blasco med en föraktfull axelryckning.

»Jag kan gå med på, att det inte är vidare bevänt med honom», svarade Bill på sitt vanliga lugna sätt. »Men vi äro bara tre stycken mot hela hans trupp. De äro beväpnade med gevär och revolvrar, och vi kunna, inte gärna bryta oss igenom, om vi skulle möta dem.»

»Nåja, så finge vi väl vända om då…»

»Ja, men så kunde det hända, att det blir som i förrgår. Vi kunde få Salandra på ena sidan och Estella på den andra. Kanske alltsammans måste tas om på nytt.»

»Du glömmer, att Salandra bara har tretton man kvar, och…»

»Och var och en av dem går upp mot fyra stycken av Estellas gendarmer, om det kniper. Säga vad man vill, om de där banditerna, men de äro inte fega. Det gäller ju också deras liv, medan däremot gendarmerna klara sig bäst genom att ta till harvärjan.»

»Nåja, kanske du har rätt», medgav Jim Blasco, men om Salandra dröjer länge med att visa sig, så få vi tillbringa en natt till här i bergen.»

»Ja, det duger inte», erkände styrman Bill med tankfull min. »I så fall måste vi försöka ta oss fram ändå på något sätt.»

»Ja, men hur?… Det är knuten!»

»Vänta, nu har jag det», utbrast styrman Bil strax därpå. »Vilken åsna jag var, som inte kom att tänka på det förut!»