»Vad då?» frågade Jim Blasco och Willy på en och samma gång.
»Dödspasset, vet jag, Dödspasset…»
»Vad menar du?»
»Salandra kan naturligtvis inte ens i drömmen inbilla sig, att vi äro sådana idioter, att vi våga oss in i Dödspasset, där han brukar hålla till.»
»Nej, det är klart…»
»Well, sådana idioter äro vi verkligen, när allt kommer omkring», sade styrman Bill. »Den vägen kunna vi ta oss fram, det är säkert. Vi rida tvärs över dalen där nere, och sedan ha vi inte långt kvar. Även om Estella vänt tillbaka till Vuarico och beslutat sig för att söka efter banditerna från andra hållet, så har han säkert inte hunnit så långt, att inte vi dessförinnan hinna igenom Dödspasset.»
»Kör för Dödspasset, då», sade Jim Blasco. »Bättre det än att rida omkring på måfå här uppe i solgasset!»
»Men om Salandra skulle vara där», invände Willy. »Det kunde ju i alla fall hända…»
»Nej, den saken kunna vi vara lugna för, min gosse», svarade honom styrman Bill. »Salandra har gendarmerna mot sig nu, och fast det inte är mycket med dem, så tror jag inte, att han har lust att möta dem i Dödspasset. Det stället har alltför dystra minnen för folk av hans slag. Dessutom har han inte så mycket folk längre, så jag tror nog, att han aktar sig.»
»Nå, då var det ju synd, att vi inte redo dit genast», utbrast Jim Blasco.
»Alldeles», instämde Bill. »Det är därför, jag tycker, att jag själv är en åsna, som inte har tänkt på en så enkel sak.»
»Inga hårda ord!» sade Jim Blasco leende. »Det är ju inte för sent än.»