154
ben skrapade mot bergväggarna under det hastiga loppet, och deras kläder sletos sönder.
»Hej», ropade Jim Blasco från Texas, då de oskadda lyckats komma över till andra sidan.
Styrman Bill hade redan hoppat ur sadeln och låtit sin häst löpa vidare. Med geväret i hand beredde han sig att ta emot banditerna, som ännu ej hunnit in i den trånga delen av passet, och som naturligtvis inte heller kunde komma fram annat än en och en.
I nästa ögonblick var Jim Blasco vid hans sida.
»Kom ni bara», mumlade han mellan sammanbitna tänder, »så skola ni få, vad ni förtjäna.»
Vad Willy beträffar, satt han fortfarande i sadeln. Just som han kom in på den öppna platsen, där han och Jim förut hållits fångna, gav han till ett utrop av överraskning, höll inne sin häst och stirrade på bergen runt omkring.
»Vad är det åt dig, pojke?» röt styrman Bill. »Håll dig åtminstone ur skottlinjen.»
Willy hoppade genast ur sadeln och lät även han sin häst springa, som den ville.
Banditerna hade hejdat sig på andra sidan. De vågade inte fortsätta längre, att rida in i det trånga passet skulle ha varit detsamma som en säker död.
»Tyst», utbrast styrman Bill plötsligt med låg röst, »jag hör någonting.»
Alla tre lyssnade spänt.
»Hästhovar… från andra hållet!” utbrast Jim. »Jo, nu är det månljust! Det måste vara min värderade vän Estella.»
Styrman Bill såg helt villrådig åt andra hållet. Det var verkligen månljust, som Jim uttryckt sig. Nu voro de fångade som råttor i en fälla utan möjlighet att komma någon vart.
Då gjorde Willy plötsligt någonting underligt.
