»Kom med mig», sade han hastigt, »jag vet ett gömställe. Kom bara, innan det blir för sent.»
»Vad…»
»Kom bara», upprepade Willy och försökte dra dem med sig.
»Låt pojken råda», sade styrman Bill efter ett ögonblicks tvekan. »Det anar mig en sak…»
Jim begrep ingenting, men följde i alla fall rådet.
Willy sprang före sina båda vänner in i en av nischerna vid sidan av den öppna platsen.
»Jag tog inte miste, utropade han. »Se där… den där stora stenen… vältra undan den!»
Styrman Bill och Jim lydde genast. Nu var det pojken, som kommenderade.
Ögonblicket därpå hade de vältrat stenen ett stycke åt sidan. Till sin förvåning fann Jim en öppning innanför.
»Kryp in här», befallde Willy vidare.
Styrman Bill var ej sen att lyda, och när även Willy försvunnit in i det svarta hålet, följde Jim efter.
Det var rymligt där inne. I en blink uppfattade Jim Blasco, att denna hålighet mätte ha gjorts av människohand, och en dunkel aning steg upp inom honom.
»Hjälp mig nu att dra tillbaka stenen», befallde Willy flämtande av iver.
Men han hade ej behövt säga något. Styrman Bill och Jim voro redan i färd med att utföra befallningen.
»Aha, nu blir det hett för Salandra», utbrast Jim och lyssnade spänt. »Alldeles riktigt, de ha märkt, att vi rymt vår väg och rida nu igenom den trånga passagen. Här kommer att bli ett liv.»
Det dröjde ej länge, förrän hela passet fylldes av ett fruktansvärt oväsen. Skott knallade på skott, och ekot rullade över höjderna.
