156
»Den gamla historien», mumlade styrman Bill. »Det här är sannerligen ett Dödspass.»
Bandithövdingen Miguel Salandra hade mött sitt öde, När han kommit in på den öppna platsen med sina män, kommo gendarmerna ridande från andra hållet.
Nu var det för sent att vända om. I den trånga passagen skulle de bli nedskjutna, innan de hunnit igenom, om de försökt den utvägen. Här måste bli en strid på liv och död.
Det blev det också. En hel timme varade skottväxlingen. Utgången kunde emellertid inte bli mer än en. Gendarmerna voro i flerdubbelt antal, och de hade bättre betäckning.
Willy och hans två vänner kunde höra, hur en av banditerna bad om nåd nästan alldeles intill det ställe, där de voro gömda. Det gagnade honom föga — ett skott, och han levde inte längre.
Nu hörde de Estellas röst.
»Men styrman Bill och de andra! De måste ha funnits här», sade han. »Här finnas ju flera hästar än karlar. Vad…»
Han fullbordade ej meningen. Ett skott knallade alldeles intill den stora stenen, som dolde de tre flyktingarna. Någon av banditerna måtte ännu ha varit vid liv och med ett skott hämnats sina kamraters död. Ännu några skott, och sedan var allt tyst. Gendarmerna dröjde ett par timmar kvar på platsen. Willy och hans vänner aktade sig noga för att komma fram. De hade sina goda skäl därtill.
Först sent på kvällen, då allt i Dödspasset var tyst och öde, vältrade de undan stenen och kröpo fram i skenet från de tindrande stjärnorna.
