14
firade sin framgång med att festa om grundligt i Vuarico.
»Tag det lugnt, unge man! Ni var rätt blek om nosen nyss, tyckte jag. Då passar det sig inte att sätta sig på sina höga hästar så här efteråt. Sitt vackert och snällt vid bordet där, annars kunde det hända, att ni får att göra med Jim Blasco från Texas. Ni har inte hört talas om honom förut, men innan ni lär känna honom närmare, är det bäst, att ni låter gammalt och förståndigt folk tala…»
De övriga i salen sågo en smula villrådiga ut, men Jim Blasco från Texas, som han kallade sig, hade någonting i blicken, som till sist förmådde dem alla att helt lugnt slå sig ned i en krets omkring honom. Han talade, som om det vore en självklar sak, att de skulle rätta sig efter honom, hans ton och åtbörder skvallrade om vana vid att befalla, och för övrigt voro de alla nyfikna att få en förklaring på vad som hänt.
Även den lilla guldgrävarsnobben drog sig helt snopen tillbaka och slog sig ned i ett höra.
Jim Blasco såg lugnt på, medan värden och hans medhjälpare buro omkring förfriskningar. Först därefter började han:
»Egentligen heter jag Jean de Blasco och är inte från Texas utan från Korsika. Det veta ni förstås inte, var det ligger, men ni kanske ha hört talas om en stor kejsare, som hette Napoleon. Han var född på Korsika, och jag är på sätt och vis en smula släkt med honom. Det är alla korsikaner. På den här sidan Atlanten kalla de mig Jim, ett namn, som jag fick i Texas. Där och på en hel del andra ställen norr om gränsen, finns det gott om folk, som har hört talas om Jim Blasco från Texas. Ni kan ju fråga, om ni träffar någon. Men jag antar, att jag inte blir gammal på det här stället,
