förrän lite var har fått lära sig, vad det namnet betyder.
Nåja, det där säger jag nu inte för att skryta med mig själv… jag vill bara att ni skall veta vem jag är. Jag befann mig för några månader sedan någonstans högt uppe i Klippiga bergen, då jag fick höra talas om, att man börjat skära guld med täljknivar här i trakterna, och så red jag hit…»
»Red», upprepade den gamle sjömannen, som talat förut. »Håll i mig…»
»Jag sade, att jag red», upprepade Jim Blasco lugnt, som om en så ofantligt lång ritt genom de otillgängligaste bergstrakter vore den alldagligaste sak i världen. »Men, som sagt, det var inte om mig själv, jag skulle tala. Det var nämligen inte för min egen skull, jag kom till Vuarico. Jag hade strövat omkring ganska länge uppe bland bergen och befann mig ett bra stycke söderut, då jag träffade på gossen här. Jag undrar, om någon av er hört talas om en viss mr John Foster!»
»John Foster!» utropade flera av guldgrävarna. »Galne John… vem minns inte honom? Men han är ju död nu…»
»Det stämmer. Han dog för ett halvår sedan, då han var på väg ned till kusten. Det stämmer också, att ni, mina herrar, brukade kalla honom för ’Galne John’, därför att ni tyckte, att han bar sig så bakvänt åt och inte följde med den övriga fårskocken. Han gick sina egna vägar, och ni tyckte, att hans metoder voro alldeles uppåt väggarna. Så långt stämmer allting. Men sedan stämmer det inte längre. Galne John var inte så galen, som ni trodde, och ni voro inte så kloka, som ni kanske gå och inbilla er än i dag. Hans metoder voro inte bakvända, och till sist fann han en rik guldfyndighet. Han sade ingenting, utan fullföljde sina undersökningar i lugn och ro, ända tills han var säker på sin
