18
tag i honom, gäller det alt inte läta gräset oro under fötterna.
Hur vi kunde veta, att han gett sig av till Vuarico, frågar ni… En dum fråga i så fall. I en sådan där liten indianby finns det inte många vita. Dem hade jag klarat ut i ett nafs. Och de voro all right… åtminstone i den här saken. Men vi fick reda på, att en ryttare visat sig på morgonen, i byn och genast ridit bort åt det håll, där mr Fosters grav var belägen. Den karlen hade också haft svart skägg. Ett par timmar senare ungefär vid den tid då Willy besökte sin fars grav, hade han i sporrsträck ridit uppåt bergen.
Nu är emellertid saken den, att det leder endast en väg uppåt bergen. Och just på vägen hade han kommit. Jag hade inte mött någon. Därför hade karlen säkert gjort en liten omväg tför säkerhetens skull.
Nå, jag undersökte alla spår, och hittade de rätta. De ledde åt Vuarico till. Så enkelt är det.
Well, vi sätta oss till häst igen, och så bär det av i sporrsträck, norrut. Hela dagen ha vi ridit, i hopp om att hinna upp den skurken, Men han hann före oss.
Nu gällde det alltså att leta reda på honom här. Det kan handa, att han bor hos någon god vän, eller att han har egen bostad här i staden. I så fall måste man ge sig till tåls. Men en karl, som ridit så lång väg med en sådan brådska, vill naturligtvis gärna ha något i krävan, när han kommer fram. Det kan löna sig att undersöka värdshusen. Och så kommo vi hit.
Varför just hit?
Också en enkel fråga. Man tittar på hästarna, som stå bundna utanför. Här fanns det en hel del, som sågo ganska medtagna ut. Här kunde man hoppas, att skurken tagit in. Och som ni sett, kom inte vårt hopp på skam.
Vi kunde emellertid inte veta, vem av de värda gentlemännen här inne som var den rätta. Det där
