»Lita på det… då hade vi kunnat vända det här stället ryggen och gå till nästa krog.»
»Bravo, så skall det låta», utbrast styrman Bill förtjust. »Det här var det bästa i hela historien. Skål, kamrat!»
»Skål!» svarade Jim Blasco från Texas och höjde på nytt sitt glas. »Skål på er allesammans för resten. Nu är det slut på historien, och vi kunna fortsätta som förut. Spel upp, musikanter, så att fruntimren få dansa! Undan med speloxarna, de få sätta sig i hörnen och fortsätta med sina lurendrejerier. Vad mig själv beträffar, vill jag ha mig en bit mat… Förut var jag bara törstig, men nu är jag hungrig också, och det är min kompanjon med. Sätt liv i luckan, old boys. Jag bjuder i kväll!»
Han talade så medryckande glatt, att allesammans under munterhet och glam rättade sig efter honom. Borden ställdes till rätta och musiken spelade upp.
Då hördes plötsligt klirrandet av fönsterrutor, som krossades. Genom de sönderslagna fönstren stuckos långa bösspipor in och åter ljöd ropet:
»Upp med händerna!»
Samtidigt öppnades dörren, och in trädde en man med revolver i banden. Han var klädd ungefär som Jim, men hans kläder voro nya och eleganta. I ärmarnas och de vida byxornas fransar glittrade silvertrådar, jackan var av glänsande sammet, värjgehänget, som han bar vid sidan, hade beslag av silver, som rasslade, när han gick. Han bar en svart mask för ansiktet, men genom dess öppningar syntes två svarta ögon, vilka glödde som eld.
Alla vände sig bestörta emot honom, och alla händer voro redan sträckta i vädret, när han för andra gången ropade:
»Upp med händerna!»
