26
svarade ni visserligen: ’Vi få väl se…’ Men ni brydde er inte om att se efter. Ni lät boven löpa. Det var onekligen en smula oförsiktigt, inte sant?»
Jim svarade fortfarande ej.
»Samtycker fortfarande?» återtog Salandra. »Nå, det är intet annat att göra. Det var oförsiktigt, det inser var och en. Nu kommer vi till den tredje oförsiktigheten. Den har jag redan talat om. Det var oförsiktigt av er att inte gå in på mitt frikostiga anbud. Ni hade inte kartan ens, men ändå vill ni inte bli kompanjon med mig. Inte var det precis klokt, enligt mitt tycke. Jag kan nämligen tala om för er, att den, som har kartan… det är jag! Se här…»
Därmed tog han fram ett papper ur fickan, vecklade upp det och sträckte fram det mot sina båda fångar.
»Jag var inte så oförsiktig som ni, ser ni?» fortfor han. »Jag lät sätta efter rymmaren, och medan ni berättade er trevliga lilla historia, klämde mina män sanningen ur Pedro Imanez. Nu skall jag…»
Han fullbordade ej meningen, ty i detta ögonblick small ett skott, som krossade den stora taklampan rätt över huvudet på banditanföraren. Hela rummet blev med ens alldeles mörkt och strax därpå knallade skotten från en mängd gevär.
Strax därpå blev det emellertid ljust igen. Oljan från lampan hade fattat eld vid beröringen med den glödande veken, och en klar låga steg upp från golvet, som började brinna.
I skenet av denna låga framträdde en underlig syn. Alla de innevarande hade kastat sig på golvet för att ej träffas av skotten, och att döma av den tystnad, som rådde, hade heller ingen blivit träffad.
»Kartan… kartan!» utropade Salandra, »vem var den skurken, som… Aha», avbröt han sig, »styrman Bill finns inte längre kvar. Nåja, en dag får jag göra
