III. Styrman Bill.
»Vad står på?»
Det var anföraren för de mexikanska gendarmerna i Vuarico, som talade. Han och hans folk hade kommit till platsen, strax efter det att banditerna försvunnit. Nu stod han i dörröppningen och såg på den förödelsens styggelse, som rådde där inne. Bord och stolar hade slagits omkull, när människorna i salen kastade sig på golvet, överallt lågo glasskärvor. Värden på stället hade just lagt vantarna på en mestiz, som under den allmänna förvirringen tänkt smita undan med nägra buteljer.
En ny lampa hade nu blivit tänd, och elden på golvet efter den nedskjutna taklampan hade blivit släckt.
»Vad som hänt?» upprepade värden. »Jo, att ni kommer för sent som vanligt! Vad skall vi med gendarmer här att göra, när…»
»Svara på min fråga», avbröt honom polislöjtnanten barskt. »Vad har hänt?»
»Salandra har varit här.»
»Salandra!… Vart tog han vägen?»
»Han försvann ut genom dörren och red sin väg. Vart han sedan tog vägen är det bäst att fråga honom själv om.»
Polislöjtnanten gjorde en rörelse som för att ge sig ut i mörkret igen, men så ångrade han sig och steg mitt in i salen.
»Det tjänar ingenting till att försöka få tag i dem
