i det här mörkret», mumlade han. »Låt mig i stället höra, hur allt gått till, så få vi se, vad som är att göra.»
Han var klädd som en vanlig mexikan. Det enda, som skvallrade om hans ställning i samhället, var en stor silverplåt, som han bar på bröstet. Dessutom var han beväpnad med en lång sabel, och ett par revolvrar voro instuckna i bältet.
Karlarna bakom honom skilde sig inte heller från vanligt folk på orten annat än genom en liten silverplåt på bröstet. De voro beväpnade med gevär och hade ett fyllt patronbälte hängande över axeln.
Fastän polislöjtnanten talade i synnerligen myndig ton, såg det inte ut, som om han hade så värst stor respekt bland de plundrade. De vände honom ryggen och klagade för varandra över sina förluster. Att förfölja de flyende banditerna var det ingen, som ens tänkte på. Salandra var alltför fruktad, för att man skulle våga ge sig i strid med honom.
Den lilla polisstyrkan hade av regeringen skickats till Vuarico för ett halvår sedan och hade fått till uppgift att åtminstone avstyra de värsta oroligheterna. Löjtnanten, som stod i spetsen för truppen, lät emellertid inte sina män anstränga sig över hövan, och allt var sig tämligen likt oberoende av hans närvaro. Däremot lade han ned ganska mycket energi på att utnyttja sin polismyndighet till att skaffa sig allsköns fördelar, och den allmänna meningen var, att Vuarico i honom endast hade fått en skurkaktig lycksökare till.
Det blev inte tyst i salen, förrän han otåligt drog fram den ena av sina revolvrar och sköt ett skott i taket.
»Tyst», röt han, Ställ upp er i hörnet där borta, så att det blir någon ordning här. Den, som inte lyder, får med mig att göra.»
