32
»Jag tog inte heller fram den», svarade Bill. »Se här… ni kan själva se hålet i fickan!»
Ett sorl av beundran följde på dessa ord.
»Jag fick ju ta ned händerna, när jag skulle riva upp kuvertet», fortfor Bill, och så passade jag naturligtvis på och gjorde, vad jag kunde. Jag anade redan från början, vad som skulle bli Salandras ’slutetfekt’, och så tänkte jag, att jag skulle göra ett fint nummer jag också. När jag ryckt ifrån generalen kartan, kastade jag mig framstupa, fick upp luckan och kröp ned. Så enkel var den saken.»
»Jaså, ni tog kartan», inföll polislöjtnanten nu. »Ni har skött er som en hel karl, styrman Bill», tillade han i nedlåtande ton. »Jag skall inrapportera saken och se till, att ni får en belöning. Kartan är det bäst, att jag tar hand om tills vidare.»
»Jaså, det skulle vara bäst», svarade Bill med ett brett grin. »Det kan jag så väl förstå… vem vet, det kanske kunde bli till nytta för en viss liten polislöjtnant? Men om jag nu tänker behålla kartan tills vidare…?»
»Det skulle jag inte vilja råda er till», svarade polislöjtnanten. »För övrigt skall ni akta er för att föra ett sådant språk mot en myndighetsperson… Det kunde hända, att…»
»Jag skall säga er en sak, unge man», avbröt honom Bill, »som ni kanske inte känner till förut. Styrman Bill gör aldrig någonting till hälften. Lägg det noga på minnet. Och när jag nu har blandat mig i den här saken och till hälften hjälpt Jim Blasco från Texas… som för resten är en karl av helt annat skrot och korn än ni, min unge vän… så tänker jag också åta mig den andra hälften. Jag skall klara både honom och hans kamrat, och sedan skall jag lämna kartan till den, som rår om den. Det är, vad jag skall göra. På
