ljust igen, var kartan försvunnen. Någon hade ryckt den ur händerna på gene…»
»Salandra, menar ni. Vem var det?»
»Förmodligen styrman Bill. Han syntes icke heller till. Han var som uppslukad av jorden, och Salandra hade inte tid att leta efter honom. Han gav sig i väg med, vad han tagit.»
»Nå? Var är styrman Bill nu?»
»Jag sade ju, att han var som uppslukad av jorden… Inte begriper jag, hur han bar sig åt. Här finns han då inte.»
Polislöjtnanten såg sig omkring.
»Han måste vara kvar här», sade han. »Bakvägen kan han inte ha smitit ut… den var tillbommad utifrån med en tung stock. Alltså måste han vara här. Jag skall låta genomsöka lokalen…»
»Behövs inte», hördes en grov röst, och strax därpå blev styrman Bills huvud synligt tätt nere vid golvet.
»Källarluckan!» utbrast värden. »Den tänkte jag inte på…»
Styrman Bill slog nu upp golvluckan helt och hållet och steg upp. Därefter grep han tag i ringen, vid vilken den var fäst, och lade den tillbaka på sin gamla plats.
»Det var då min själ det styvaste, jag varit med om på länge», utbrast en av guldgrävarna. »Men hur i all världen kunde du skjuta ned lampan, Bill?»
»Ett gammalt trick», svarade Bill och drog fram en liten revolver. »Den här lilla manicken hade jag i bröstfickan. Jag tog den från en långfingrad skön donna för några dar sedan. Salandras folk märkte den inte…»
»Men hur kunde du få fram den och skjuta så fort?»
