40
»Hallå?» ropade Salandra och vände sig om. Ett par karlar kommo genast springande.
»Bind den där karlen, men gör det ordentligt den här gången. Inte för att det är nödvändigt, men vad jag en gång har sagt, det har jag sagt.»
Jim lät sig bindas utan motstånd.
»Se till, att ingången till passet blir bevakad», fortfor Salandra. »Fångarna skola ha mat och dryck som alla andra, som stanna kvar. Om de göra minsta försök att fly, så får ni skjuta ned dem. Men skjut inte i onödan… åtminstone pojken bör vara vid liv, när jag kommer igen.»
»Tackar så mycket», sade Jim ännu en gång och bugade sig ännu djupare än förut.
Salandra såg honom emellertid inte. Han hade helt tvärt svängt om på klacken och lämnat dem.
Få minuter därefter hörde de båda fångarna ljudet av galopperande hästhovar. Det var Salandra och några av hans män, som hastigt redo tillbaka samma väg, de kommit.
»Säga vad man vill», sade Jim Blasco, när han åter blivit lämnad ensam med Willy, »den där Salandra är inte så oäven. Jag trodde, att jag skulle kunna förarga honom och få honom att försäga sig, men den gubben gick inte. Där ser man… en stråtrövare kan också vara en karl, när allt kommer omkring.»
»Men hur ska!l du göra, när han kommer tillbaka?» frågade Willy oroligt. »Det bästa är väl att ge vika… man kan väl åtminstone låtsas…»
»Nej, min gosse, det gör inte Jim Blasco från Texas. Vad jag har sagt, det har jag sagt. För resten har Salandra på sätt och viss betett sig ganska gentilt… åtminstone för att vara en bandit. Jag skall vara lika hygglig tillbaka. Lura honom vill jag inte, och det har han nog räknat ut. Dum är han inte heller…»
