V. Flykten.
Jim fick genast tag i knivens skaft med tänderna, varefter han nickade åt Willy att maka sig närmare honom.
Willy förstod genast hans mening, hasade sig tätt intill honom och vände ryggen till. Få ögonblick därefter voro hans händer fria.
Kniveggen var skarp, och det mötte ingen svårighet för Jim, vilken var vig som en ormmänniska på cirkus, att skära av repen.
Nu var det Willys tur. Han tog kniven från sin kamrat och befriade snabbt dennes händer. Att därefter få fötterna fria var ett ögonblicks verk.
De handlade snabbt och tyst. Utan att ett ord växlats mellan dem, visste de genast, vad som var att göra. I samma ögonblick, som styrman Bill drog tillbaka huvudet bakom klippkanten, firades nämligen ett tjockt rep med knutar ned till dem.
»Kan du klättra?» frågade Bill hastigt med låg röst.
Willy nickade och skyndade fram till repet. Strax hade han hunnit ett långt stycke uppåt.
Jim Blasco såg på honom med gillande min. Willy klättrade som en sjöman. Om nu bara ingen kom och överraskade dem, skulle allt gå bra. Ingen av banditerna kunde se dem utifrån, när de klättrade upp. Bergsremnan skar snett in i berget och dolde både repet och de klättrande för deras blickar. Jim Blasco
