var ej sen att följa efter sin skyddsling. Repet var starkt och höll mycket väl dem båda. Han kunde därför vara till hands och stödja Willy, om denne skulle tröttna på halva vägen.
Men Willy tröttnade ej för så litet. Inom få minuter var han uppe vid avsatsen, där styrman Bill grep tag i honom och drog honom över kanten.
Omedelbart därefter kom Jim Blasco och svingade sig upp på avsatsen. Utan att förspilla ett ögonblicks tid drog han upp linan efter sig.
Därpå lutade han sig fram över klippkanten och såg ned. Nej — där nere fanns ingen.
Ingen hade således observerat fångarnas flykt. När banditerna nästa gång begåvo sig in i den smala bergsskrevan, skulle de inte finna minsta spår av fångarna. För dem skulle alltsammas te sig som ett underverk.
Jim Blasco vände sig nu om och tryckte styrman Bills hand.
»Tack», sade han med låg röst.
»Ingenting att tala om», brummade Bill. »Jag gör ingenting till hälften, det är hela saken. Men nu måste vi klättra vidare. Här kunna vi inte stanna.»
Innanför avsatsen fanns ännu en spricka i berget, som var så smal och vars kanter voro så skrovliga, att det här fanns en möjlighet att komma upp.
Men det var ingalunda någon lätt sak, det märktes vid första anblicken. Jim Blasco såg med fundersam min på Willy. Skulle han stå ut med ett sådant kraftprov som att klättra mellan ett par branta bergväggar, där det knappt fanns något ordentligt fotfäste, och därtill på en så svindlande höjd?
Styrman Bill lade märke till blicken och gissade sig till hans tankegång.
»Nej», återtog han, »jag menade inte, att vi skola
