han, att det bara var ett onödigt slösande med kraft, på samma gång som han i onödan utsatte sig för en ganska stor fara, om han var nog dumdristig att våga försöket. Dessutom var det ju inte annat än hans plikt att blint lyda dessa män, som båda vågat livet för hans skull.
När linan nu kom neddansande framför fötterna på honom, var den försedd med en stor ögla. Han behövde bara sätta sig i denna ögla och hålla säkert fast, medan han med fötterna tog spjärn mot den ena bergväggen. För Jim och Bill tillsammans var det ingen svår sak att dra upp honom. Två minuter därefter kravlade han sig över en klippkant och var i säkerhet.
»Så där ja, sade styrman Bill och torkade svetten ur pannan med avigsidan av rockärmen, »nu är det värsta över. Följ nu bara efter mig, så kunna vi få vila oss en stund sedan.»
De befunno sig mellan ett par höga klippspetsar och hade att ta sig fram genom klyftan mellan dessa. När de kommo över till andra sidan, befunno de sig på en liten öppen plats med en massa klippor runt omkring.
»Här kunna vi pusta ut ett slag», sade styrman Bill och slog sig ned på ett stort stenblock.
»Jag vet inte, hur jag skall kunna tacka er, styrman Bill», började Willy och gick fram till sin räddare. »Ni kom i grevens tid, ty om…»
»Ja visst, jag hörde alltihop», avbröt honom Bill. »Man hör så bra uppifrån.»
»Men hur i all världen kunde ni hitta hit, mr…» började Willy åter.
»Mistra mig hit och mistra mig dit», inföll styrman Bill buttert. »Man kallar varandra inte för mister, när man har varit i livsfara tillsammns. Och det ha vi varit nu, det kan jag tala om för er. När vi klättrade upp, var det ett par ställen, där de skulle ha kun-
