46
nat se oss från passet, om de kommit på den idén att titta upp. Jag sade ingenting då, för det tjänade ingenting till att göra er oroliga, men så var det i alla fall. Och hade de sett oss, så hade det väl blivit ett sjuhejdundrande smällande kan jag tro…»
»Jag märkte det nog», sade Jim Blasco, »men den risken måste ju tas. Tack och heder, old boy. Jag hoppas, att jag får tillfälle att göra dig samma tjänst igen någon gång.»
»Det kan hända, att du får tillfälle till det», svarade Bil. »Allt sedan jag räddade kartan, känner jag mig liksom kompanjon med er, och om ni ingenting ha emot det, så följer jag med upp i bergen och letar.»
»Javisst, kartan!» utbrast Willy. »Den räddade ni också. Hur…»
»Svara först, innan du frågar, pojke», avbröt honom styrman Bill. »Nå, hur blir det… får jag bli med i bolaget, eller får jag inte?»
»Naturligtvis», utbrast Willy livligt, och fattade hans grova näve med båda händerna. »Bättre hjälp kunde jag aldrig få, och om vi lyckas, så dela vi naturligtvis lika…»
»Inte precis lika», menade Bill. »Om Jim Blasco från Texas är den karl, jag tror honom vara, så har inte heller han ställt fordringarna så höga. Men alltid kunde vi få någon andel…»
»Ja», instämde Jim, »det är ju Galne John, som gjort upptäckten, och då är det inte mer än rätt, att hans son får njuta frukterna av den. Det är inte för pengarnas skull, jag gett mig in i det här, fast jag inte precis är någon kostföraktare i den vägen.»
»Så skall det låta», sade styrman Bill. »För resten skola vi inte ta upp tiden med det nu. Man skall inte sälja skinnet, förrän björnen är skjuten, heter det.»
