48
trakterna. Nu vill jag vila mig en stund, för vi ha rätt lång väg att gå innan vi komma fram till hästarna.»
»Ja, låt oss slå oss ned här, och så måste du under tiden berätta för oss, hur du kunde klara allting så fint. Hur bar du dig åt, när du överrumplade Salandra, och hur i all världen kunde du leta dig fram till oss? Det ser ut som trolleri, alltsammans…»
»Ja, sannerligen tycker jag inte det själv», sade Bill. »Jag har haft tur, det är alltsammans, en sjuhejdundrande tur. Om inte Salandra råkat placera er just i den här bergsskrevan, så vet jag sannerligen inte, hur jag skulle ha burit mig åt. Men det är kanske bäst, att jag går i ordning med frågorna och drar hela historien från början.»
Han berättade nu, hur han burit sig åt inne i kroglokalen, då han helt plötsligt ingrep i händelsernas gång, och skildrade därefter den lilla kontroversen med polislöjtnanten.
»Ser ni, gendarmerna äro inte att lita på», fortfor han. »Den där lilla spinkiga spanjoren skulle ha lagt beslag på Willys gruva lika ogenerat som Salandra. De två kunna ta varandra i hand. Så i det fallet har nog den där banditgeneralen rätt… det kan kvitta lika, vilken som har makten i de här trakterna. För den, som inte kan försvara sin egendom själv, han har inte här att göra.»
»Nå, när jag klarat mig ut från krogen, så fick jag naturligtvis ganska bråttom. Jag hade redan gjort upp min plan. Hästarna och utrustningen skaffade jag mig i en handvändning. Sedan lämnade jag Vuarico för att ge mig ut på spaning efter Salandra.
»Men hur kunde du veta, var du skulle få tag i honom?» frågade Jim.
»Åh, det var inte så svårt att räkna ut, när man känner den här trakten så väl som jag», svarade styr-
