»Vad har du kartan?» frågade Jim Blasco. »Har du den med dig?»
»Åhnej», svarade Bill, »man kan inte vara nog försiktig, när man har med Salandra att göra. Jag kunde ju inte vara säker på att få tag i er så snart, inte heller visste jag, om jag skulle lyckas. Jag kunde ju ha råkat i armarna på generalen, och i så fall var det bäst att inte ha kartan med sig.»
»Var har du gjort av den?»
»Jag gömde undan den på ett säkert ställe på vägen hit», svarade styrman Bill. »Vi skola hämta den sedan, när vi äro i säkerhet. Titta bakom klippan där framme, Willy, så skall du få se.»
Willy lydde. Han gick bakom klippan, som Bill pekat på. De båda andra reste sig upp och följde efter honom.
»Här är ju en hel arsenal!» utbrast Jim Blasco. »Tre gevär, tre revolvrar, patroner och väskor… har du släpat med dig allt det där en så lång väg?…»
»Nej, inte hela vägen», svarade Bill. »Jag har hästar också, men dem måste jag lämna på ett annat ställe.»
»Hästar?» utropade Jim och Willy på en och samma gång.
»Ja», svarade Bill lugnt och lade in en tobaksbuss, jag tänkte, att om jag skall bli kompanjon, så får jag väl också hjälpa till med kostnaderna. Jag är inte alldeles barskrapad, fast jag är en styrman utan skuta. Har varit med om guldgrävarjobbet förut, ser ni… Vi kunna ju inte ta oss fram till fots…»
»Du är en hederspascha, Bill», utbrast Jim Blasco förtjust.
»Nåja, nu är jag ganska trött, som ni kan begripa», sade styrman Bill. »Det var rätt tungt att bära det här, men det är inte klokt att gå obeväpnad i de här
