VI. En fälla.
Det dröjde inte många minuter, förrän styrman Bill, Jim Blasco från Texas och Willy, voro berövade sina vapen och hade händerna bakbundna.
»Så där ja», sade general Salandra och ställde sig med korslagda armar framför de tre fångarna. »Nu kunna vi göra upp vår lilla räkning med varandra, styrman Bill. Ni är en duktig karl, och jag tycker om er för det. Men tro inte, att det lyckas i längden att leka med mig. Jag släpper inte taget så lätt.»
»Hm, skrattar bäst, som skrattar sist», brummade Bill. »Än äro vi inte färdiga med varandra.»
»Nej, det är sant nog», medgav banditanföraren leende. »Vi kunde bli färdiga hastigt nog, om jag ville. Ett skott… och sedan hade ni inte mycket mer att säga till om i denna världen, styrman Bill.»
»Var inte säker på det», svarade Bill. »Jag kunde gå igen… sådant har hänt förr.»
»I så fall finge jag väl ta risken. Men jag har inte lust att göra er till spöke, min käre Bill. Ni hörde på, när jag gjorde Jim Blasco ett förslag, som han borde ha varit nog förståndig att anta på stående fot. Ni vet således, att jag behöver duktigt folk, och nu vill jag göra er samma förslag.»
Bill spärrade upp ögonen.
»Jaså», utbrast han, »ni visste…»
»Att jag hade en åhörare», ifyllde Salandra skrattande. »Jo, det kan ni vara lugn för. Ni är som sagt
