54
»Reta mig inte», varnade han. »Mitt tålamod har också gränser. Jag ger er en halv dag till, sedan står jag vid, vad jag sagt. Visitera karlen», befallde han den av banditerna, som stod närmast.
Styrman Bill skrattade.
»Det gäller kartan, begriper jag», sade han. Men på den punkten bli vi aldrig kvitt, min bäste bandit. Man går inte omkring och bär värdepapper på sig, när man kommer på besök hos den store banditen i dödspasset. Visserligen har jag burit mig åt som en åsna i en del fall, men så dum är jag inte. Leta ni efter kartan… den får ni aldrig tag i.»
Banditanförarens min mörknade.
»Var har ni kartan?» frågade han kort.
»Ja, den som det visste», svarade Bill i gäckande ton. »Jag börjar få så dåligt minne på gamla dar…»
»Svara, karl!» röt Salandra, som först nu började förlora besinningen.
»Låt mig se», svarade Bill, och låtsades se fundersam ut. »När jag fick tag i den, så kröp jag ned i källaren…»
»Var har ni gjort av den?» upprepade banditanföraren och höjde sin revolver.
»Ta det lugnt», fortfor Bill, utan att bry sig om hotet. »Jag håller ju på att tänka efter. Ni gav er i väg så hastigt, att när jag kröp upp ur källaren igen, såg jag inte röken av er. Men strax därpå kommo gendarmerna med sin polislöjtnant i spetsen.»
»Nå, vidare?»
»Han tog oss i förhör…»
»Kunde tänka mig det. Oss vågade han inte följa efter…»
»Och sedan fordrade han att få ta hand om kartan», återtog Bill. »Ja, så var det», utbrast han, som om han erinrade sig denna lilla detalj först nu. »Han
