Sida:Upp med händerna 1945.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53

nom. Att jag nu gjorde det, berodde på, att han var mitt lockbete. Tack vare detta fick jag er fast…»

»Jag begriper alltsammans nu», sade Bill. »Det var en fälla.»

»Som ni var nog hygglig att gå i», ifylde Salandra. »Nu äro vi kvitt, min käre Bill. Ni drog ett streck i räkningen för mig… nu är det utplånat. Vi äro kvitt, och nu kunna vi börja resonera om något annat.»

»Vi äro så katten heller», brummade styrman Bill. »Ni kan låta skjuta ned mig, om ni vill, men ännu har jag inte sagt sista ordet. Jag skall gå igen och spöka för er, tills ni hänger er själv, lita på det. Ni har övertaget nu, men än äro vi inte färdiga med varandra. Ni sade alldeles rätt nyss… styrman Bill gör ingenting till hälften. Och det skall jag minsann visa i den här saken också »

»Det tror jag visst, svarade Salandra godmodigt. »Om jag inte hade litat på det så hade ni kanske börjat spöka för mig allaredan nu. Men jag tycker, att det är synd, att en sådan karl som ni skall irra omkring som en vålnad bland bergen. Jag sade nyss, att jag vill göra er samma förslag, som jag förut gjort Jim Blasco från Texas. Och jag står fast vid, vad jag sagt. Jag litar på er, och ni behöver bara säga ett ord för att genast få igen era vapen.»

»Men om jag nu inte har lust…»

»Ja, då gäller detsamma för er som för Jim Blasco. Får jag inte ha er till bundsförvanter, så vill jag åtminstone inte ha er till motståndare, när jag så lätt och ledigt kan bli er kvitt.»

»Kunde tänka mig det», sade Bill hånfullt. »Ett par småmord mer eller mindre… vad betyder det för en skurk, som ändå förr eller senare blir hängd. Det spelar ingen roll…»

Salandra rynkade ögonbrynen.