Sida:Upp med händerna 1945.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

60

»Ja, det stämmer», återtog banditgeneralen. »Visserligen skulle jag nog förr eller senare ha listat ut hemligheten på egen hand, men det kunde ha kostat en dyrbar tid. Därför valde jag den kortaste utvägen. Pojken kan nog hjälpa mig på traven, antar jag. Det finns alltid en viss mening med, vad jag gör, som ni ser, min käre Bill. Det hoppas jag, att ni har lärt er inse vid det här laget.»

»Ja, det kan nog inte förnekas», medgav Bill halvt motvilligt.

»Nå, när ni erkänner det, så borde det väl inte vara så svårt att gå med på mitt förslag», fortfor Salandra. »Varför skall ni hålla med gendarmerna…»

»Nej, det har jag aldrig tänkt», sade Bill med övertygelse. »Jag vet nog, vad de herrarna gå för, så det…»

»Nå, då så…»

Bill såg fundersam ut. Salandra såg på honom med spänt intresse, Det såg nästan ut, som om styrman Bill började vackla i sitt beslut.

»Tänk på saken, fortfor banditanföraren ivrigt. Med två sådana karlar vid min sida som er och Jim Blasco från Texas skulle jag kunna uträtta underverk.»

»Det kan nog hända», medgav Bill i fundersam ton.

»Ni behöver inte svara nu genast», fortfor Salandra. Ni har en halv dag på er, det har jag lovat, och jag brukar också hålla ord. Ni skall få tala med Jim Blasco om saken sedan. Han är nog inte heller så svår att resonera med, när det kommer till kritan.»

»Nåja», sade Bill dröjande, »alltid kan man ju resonera.»

»Men först måste jag ha kartan», återtog Salandra. »Sedan…»

»Ja», avbröt honom Bill och höll inne sin häst, »nu äro vi framme. Här skola vi stiga av hästarna, ty vi