kunna inte gärna rida uppför den här bergssluttningen. När vi kommit upp på krönet där framme, så är det inte långt till gömstället.»
Salandra tvekade några ögonblick, innan han bestämde sig för, hur han skulle göra.
»Sitt av», befallde han därpå. »Fyra man ta hand om Jim Blasco och unge Foster. Bind hästarna här och följ efter oss. Styrman Bill och jag visa vägen. Håll gevären i beredskap för säkerhets skull…»
»Ja, glöm för all del inte det», sade Bill i gäckande ton. »Betänk, vilka karlar det är, ni ha att göra med.»
»Skadar mte att vara försiktig, mumlade Salandra och bet sig i mustaschen. »Det är på sätt och vis en komplimang åt er, min käre Bill»
Tackar så mycket», sade Bill. »Är det inte bäst att bakbinda mig, innan vi gå vidare.»
»Nej det behövs inte», svarade Salandra barskt. »Jag skall nog hålla ögonen på er. Framåt…»
Bill började klättra uppför sluttningen, och Salandra följde tätt efter. Det var tämligen brant, och banditerna skulle ha blivit tvungna att bära Bill, om han haft händerna bundna.
»Så där ja, nu äro vi strax framme», sade styrman Bill när de kommit upp på sluttningen. »Nu ha vi bara ett litet stycke kvar…»
»Vänta här», befallde honom Salandra. »Vi fortsätta, när allesammans kommit upp.»
»Som generalen befaller», svarade Bill och gjorde honnör.
Salandra såg misstänksamt på honom. Var det möjligt, att styrman Bill gick och bar på någon plan till flykt?
Men han lugnade sig genast. Det fanns inte ringaste möjlighet för en obeväpnad man att komma undan på denna plats, där det var så fullt av stenblock och
