68
»Naturligtvis», sade Bill. »Jag har ju inte gjort annat sedan i går, och jag tänker fortsätta med det, ända tills vi ha funnit Galne… jag menar mr Fosters gruva. Sedan pricka vi ut den på en riktig karta, som vi få försöka klottra ihop, och därefter skynda vi oss tillbaka till Vuarico för att få inmutningen klar.»
»Men om Salandra skulle komma tillbaka och finna oss här?» framkastade Willy.
»Har ingen fara. Han inbillar sig naturligtvis, att vi skynda oss, allt vad vi kunna till ort och ställe, och därför har han bråttom att hinna ifatt oss.»
»Men om han följer våra spår?»
»Det skulle ta för lång tid att snoka på marken som en indian. Nej, han har bara givit akt på den riktning, vi togo, när vi gåvo oss i väg, och sedan fortsätter han, allt vad tygen hålla, upp mot de trakter, där han liksom jag och alla andra, som varit länge nog här i landet, kunna anta, att mr Foster gjorde sin stora upptäckt. Under tiden vila vi oss här i lugn och ro och göra upp en ordentlig plan för, hur vi skola bära oss åt.»
Nu hade de kommit fram till den smala bergsremna, där hästarna ej kunde fortsätta längre.
»Nåja, vi kunna lika gärna stanna här», sade styrman Bill och steg av. »Här äro vi lika säkra.»
De andra följde han exempel, och sedan hästarna bundits och fått sin ranson vatten och foder, tog Bill itu med packningen och dukade fram sin rikligt tilltagna matsäck.
»Nu skola vi ta en titt på den där underliga kartan», fortfor han, sedan de slutat sin måltid.
Han tog fram det dyrbara dokumentet och vecklade upp det. Willy och Jim Blasco flyttade sig tätt intill honom, och Willy började förklara.
