»Som ni se», sade han, »har hela nedre högra hörnet blivit förstört av vätan. Där har stått någonting med blyerts, men det finns ingen möjlighet att leta sig till, vad där står. Om man kunnat läsa det, så hade man haft en aning om, vilka berg som avses med de där krumelurerna, och hade kunnat passa in det hela på en riktig karta. Som det nu är, måste man leta sig fram genom trakten, tills man hittar på en plats, som passar ihop med de övriga anvisningarna, som vi kunna läsa mitt ibland strecken.»
»Ja, jag tänkte just fråga, vad det där är för krumelurer», sade Bill. »Det ser ut, som om det vore skrivet, men det är ju inte några riktiga bokstäver.»
»Det är det visst», återtog Willy leende, »men det är tyska bokstäver. Alltsammans är skrivet på tyska. Min far var nämligen inte infödd amerikan, utan flyttade i sin ungdom över hit från Tyskland tillsammans med sina föräldrar, som också äro döda nu.»
»Nå, vad står det?» frågade Jim Blasco ivrigt.
»Det är anvisningar om hur man skall gå för att komma fram till guldfyndigheten», svarade Willy. »Min far sopade naturligtvis noga igen alla spår efter sig, för att ingen skulle komma efter honom och göra samma upptäckt som han.»
»Ja, det begriper man», inföll Bill, »och nu förstår jag också mycket väl, varför Salandra var så skonsam mot dig, min gosse. Nåja, det medgav han ju själv.»
»Men på det här viset, svarade Jim Blasco, »blir det nog inte så lätt för oss att klara skivan. Det faller av sig självt, att vi måste följa Willys ursprungliga plan att ströva omkring på de platser, där hans far dragit fram och försöka få tag i någonting, som stämmer med kartan. Men Salandra och hans band lämna oss nog inte i fred under tiden.»
»Nej, det vet jag nog», medgav Bill tankfullt, »men
