»Varför kallas det Dödspasset?» frågade Willy nyfiket.
»Det namnet fick det i början av guldgrävartiden», svarade Bill. »De första guldgrävarna hade många heta strider att utkämpa mot allsköns slödder, som kom dragande österifrån. De måste sluta sig tillsammans för att göra en rensning, men det hade bara till följd, att packet också gaddade ihop sig. Till slut kom det till en sammanstötning nere i det där passet. Det blev en blodig strid med stora förluster på ömse håll.»
»Nå, vilka segrade?»
»Guldgrävarna», svarade styrman Bill. »De gjorde rent hus sedan. Varenda en av banditerna, som överlevde striden, blev hängd på stället utan nåd och förbarmande, Passet var för trångt på andra sidan, så de kunde inte komma undan. Sedan den dagen kallas den där bergsrämnan för Dödspasset, och ingen passerar gärna igenom det. En sådan som Salandra däremot har inga skrupler i den vägen. För honom passar den där platsen utmärkt. Men… vem vet, kanske får han också sluta sina dagar just på samma plats. Han har börjat bli mer än vanligt besvärlig på sista tiden, och till sist brister väl tålamodet bland de ordentliga guldgrävarna.»
»Och gendarmerna…»
»Bah, dem ger jag inte ett ruttet lingon för», svarade Bill med en föraktfull åtbörd. »Nej, här i landet kan ingen annan än domaren Lynch skipa rättvisa. Den här vägen…»
Han svängde om sin häst och red uppför en smal bergås vid sidan av den väg, de hittills följt.
Strax därpå drog han in tyglarna så hårt, att hästen strök tillbaka och stötte emot Jim Blascos springare.
»Tillbaka», sade han med låg röst. »Salandra är där nere. Han har tröttnat och har slagit läger redan nu.»
