72
efter sig», svarade styrman Bill och pekade på marken. »Hästspillning…»
»Ja, den kommer inte efter våra hästar”, instämde Jim Blasco livligt. »Jag minns, att jag tänkte på den saken, när vi redo här förut.»
»Det måste man alltid tänka på, när man är förföljd. Varenda spår måste utplånas, om det är möjLigt.»
»Det visar också, att Salandra inte har en aning om vår plan. Han skulle ha tänkt på samma sätt, om han anat din list, Bill. Då skulle han ha sopat igen spåren efter sig.»
»Hm, jag är inte så säker på det», mumlade Bill. »Man kan aldrig vara nog försiktig. Jag väntade på det här beviset… nu lämna vi vägen och rida upp på sluttningen där.»
Han red själv före, och de andra följde efter utan invändningar.
Det var en svår och farlig väg, de nu slagit in på, och det gick långsamt framåt.
»På det här viset komma vi inte långt innan kvällen», sade Jim Blasco efter en stund. »Om vi skola hinna ifatt Salandra…»
»Har ingen fara», avbröt honom Bill. »Lita på mig… jag känner till den här trakten. Det är nog sant, att vi krypa framåt som sniglar, men vi komma raka vägen mot målet, medan han måste rida i en massa krokar. Vi rida upp på berget där framme, och sedan kan jag slå mig i backen på, att vi få syn på honom. Om inte förr, så när det blir mörkt. Då måste han slå läger och tända upp eldar. Så här långt från Vuarico behöver han inte gömma sig i sådana hålor som i Dödspasset. I ödemarken är han herre på täppan.»
