Sida:Upp med händerna 1945.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

78

uppför branten, och på det viset hade vi kunnat få ett gott försprång.»

»Det hade vi inte haft någon nytta av», svarade Bill. »Jag skulle helst ha velat behålla hästarna, om jag inte visste, att Salandra känner till just den här omgivningen som sin egen ficka. Han har själv varit jagad här en gång.»

»Men vad betyder det, om vi i alla fall redo långt före honom.»

»Han kunde genskjuta oss. Det finns bara två vägar, som man kan komma fram till häst på, just från den där bergåsen. Den ena var den, vi kommo, och den andra var den, vi skulle fortsätta på. På båda dessa vägar kunde han genskjuta oss. Jag är säker på, att han ögonblickligen skickade ut en avdelning åt ena hållet och själv satte i väg åt det andra. Vi skulle ha varit fångade som råttor i en fälla utan minsta möjlighet att komma undan.»

»Men nu… hur skola vi nu kunna klara oss?»

»Lugn i stormen bara», sade Bill lugnt. »Vi ha klarat oss tills vidare, och det är alltid något. Sedan blir det nog någon råd. Där ser man i alla fall, att man aldrig kan vara nog försiktig», fortfor han och torkade svetten ur pannan. »Du minns, att du var så säker på, att han inte gissat sig till min plan. Men det måtte han ha gjort i alla fall?»

»Varför det?»

»Annars skulle han inte ha slagit läger så tidigt. Om han trott, att vi voro framför honom, så hade han naturligtvis inte slösat med en dyrbar tid på det sättet. Nu hoppades han naturligtvis, att vi skulle fortsätta i hans spår, och jag kan ge mig katten på, att han hade några man på post, som lågo och lurade på oss. Men fullt så enfaldig var jag ändå inte.»

»Men jag…» inföll Jim Blasco.